14 dagars helvete väntar

Already I'm so lonesome I could die.

Jaha. I cirka en timme har han varit i luften. På väg mot Kina. Det blir det längsta vi har varit ifrån varandra under hela tiden vi har varit tillsammans. Förra året hade jag/vi precis flyttat in i den här lägenheten, och jag hade inte riktigt vant mig med att vara med honom här hela tiden.
Då var han borta i åtta dagar och jag trodde att jag skulle krevera. Denna gång ska han vara borta i 14 dagar. Det är ungefär så mycket vi SAMMANLAGT har varit ifrån varandra under den här tiden vi har varit tillsammans.

Jag gick hem tidigare från jobbet idag, för att kunna säga hejdå... Eller säga och säga... Jag hulkade och grät och grät lite till och det känns som att mitt hjärta har gått i tusen bitar. Jag fick drygt en månads varsel om att det var dags för ännu en resa till Kina. Under hela tiden har jag tänkt att jag kommer sakna honom, jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna klara mig. Jag hoppas att det var den spänningen som släppte inom mig idag. Att dagen faktiskt var här nu, och att sen behöver det inte plåga någon av oss mer...
Men tänk om jag kommer gråta såhär mycket under två veckor? Jag är ju redan helt uttorkad känner jag. Och hur ska jag sova? Utan honom vid min sida. Utan att få krama om honom, ta på honom, tala om för honom hur mycket han betyder. Att han är mitt livs kärlek.

Det vet han väl i och för sig redan, men jag kan inte säga det tillräckligt många gånger. När jag håller om honom, eller ser honom i ögonen, då känner jag en sån sjuk känsla, att det kommer ut som en stor såpbubbla ur mitt hjärta, som omsluter honom med kärlek. Det får mig att tappa andan ibland..

Klockan åtta eller nio imorgon bitti kommer jag få ett sms om att de har landat. 13-14 timmar utan ett ljud från honom. Det är det längsta någonsin som jag inte fått sms eller något från honom.

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara det här. Vårt hem känns tomt. Det är för tyst. Det känns ändå som om jag bara sitter och väntar på att han ska kliva innanför dörren, och jag får springa ut i hallen och krama och pussa på honom som jag gör varje dag. Slänger mig runt halsen på honom, trampar som en katt som är nöjd.

Hur ska jag kunna klara mig utan att få pussa honom hejdå på morgonen, nosa ner mig i hans nacke och viska att jag älskar honom? De små vardagliga sakerna som jag har blivit så van med.

Men nej. Jag får vänta. Om 14 dagar kliver han innanför dörren igen, och först då får jag slänga mig om halsen på honom och berätta hur mycket jag älskar honom.

Välkommen till 14 dagars helvete.

Whoopsidaisy här var det ett tag sen man skrev. Det känns väl kanske som att jag inte riktigt har haft någon anledning innan men nu när jag är rätt så upprörd och min kärlek har lämnat landet med min far och jag ej kan prata med honom så känns bloggen som ett bra alternativ. Och förhoppningsvis kommer detta även att nå ut till de personer som det berör.

Inga namn nämnda. Det behövs inte. För just nu känns det som att jag drar er alla över en kam. Idag har jag och Henke varit tillsammans officiellt i 5 månader. Träffats i nästan 9 månader. För ett halvår sen flyttade jag in i min lägenhet efter att ha renoverat den i tre veckor. Jag har en fast anställning, ett heltidsjobb. Jag börjar antingen 06.00 eller 14.00. När jag börjar jobba klockan sex så går jag upp halv fem. När jag kommer hem efter ett eftermiddagspass kommer jag hem vid 23.30. Jag städar, diskar, lagar mat och försöker tillbringa tid med den som betyder mest för mig, inklusive min familj då, Henke alltså. Har räknat ut att vi ses UNGEFÄR 4 timmar per dag. En vardag.
Är det då så jäkla underligt att jag gärna tillbringar mina helger med honom framför en film, myser osv?

Att jag inte alltid är party och highlife som jag var innan. Då jag bodde med mina föräldrar och använde krökandet som en ursäkt för att slippa sitta och se nyheterna med dem en lördagskväll?

Men nu då.. När jag försöker få tag på Er, när jag skriver, är taggad, vill ses, (det är inte första gången jag skriver), då får jag inget svar? fast ni skulle vara vid min sida i vått och torrt, genom allt, stötta mig, vara glada för mig?

Fan vad jag blir trött på falska människor. För jag vet vart jag står, alltid! Jag behöver inte supa för att kunna umgås men ungefär så tänker ju många.

Så nu sitter jag här. Peppad, partyfixad,s dricker öl framför fredagsfilmen på 3an, det enda som går genom min hjärna nu är FÖR DET FÖRSTA; jag saknar min bästa vän Henke för han skulle kunna göra mig på så jävla bra humör just nu.
För det andra; Marit Bergmans låtslinga - I have no party to go to, and no friends in this town.

Tack för mig, nu ska jag supa mig redlös och hoppas på att sova gott sen.

Seme2012

Blä. Jag är sjuk. Ligger halvdöendes i soffan och allt bara snurrar. Känns bra när det är kaos på jobbet denna vecka, FÖRLÅT TEAMET!!

Har haft en fantastisk semester, jag och Henke bestämde oss för att dra en liten roadtrip, så vi köpte oss ett tält, tankade beemern full och drog söderut. Den första natten slog vi upp tältet i en liten byhåla som heter Vollsjö, några mil utanför Ystad. Trodde absolut inte att vi skulle överleva natten då det var så djävulskt kallt. Klev upp på morgonen och åkte resten av biten till Ystad för vi tänkte ta färjan över till Bornholm. Det visade sig att det kostade över 2000 kronor att ta med sig bilen, plus att vi då skulle campa på riktiga campingar då de inte har allemansrätt på den ön.
Bestämde oss dock för att ta en dagstur där dagen efter istället, så vi tog bilen och hittade några små sjöar där vi satte oss hela dagen och fiskade. Ville inte frysa pitten av oss så vi tog in på hotell över natten.
Bornholm var amazing, så jävla vackert och det var synd att vi inte stannade längre. Kom tillbaka till Ystad sent på kvällen och så styrde vi iväg mot Helsingborg och Råå Camping. Tyvärr så var incheckningen stängd när vi kom så vi fick tillbringa natten i bilen, fantastiskt bekvämt! Henke var lite bitter och ville egentligen inte campa, men dagen efter fick vi en grym plats, grymt väder och allt var bara super. Stannade i två nätter, blev bajsad på av en fiskmås två gånger, fiskade torsk och hade allmänt gött.

Efter det bestämde vi oss för att åka till Halmstad för att se Tylösand. Henke har en faster där och lyckades hitta tillbaka till henne, trots att han inte hade varit där på över 10 år. Konstigt nog så när vi gled in på parkeringen där så stod hans far, plastmamma och faster där och skulle precis åka iväg och handla! Vi tog en fika och bestämde oss för att grilla vid havet senare på dagen. Vi åkte till Tylösand och slog ihjäl några timmar i en sandbunker innan vi tog oss till det fina stället vid havet, Grötvik.

Efter några trevliga timmar bestämde vi oss för att slå upp tältet där i skogen vid grillplatsen, så när vi vaknade på morgonen klev vi ut ur tältet, sträckte på oss, såg havet och bestämde oss för att ta ett morgondopp innan det var dags att åka hem.

En grym semester med min älskade kille, och vi kunde inte haft mer tur med vädret!

Är jag en dålig tjej?

... eller kvinna då. Jag kollade på programmet Wife Swap idag (jag har semester, det regnade, JA jag häckade i soffan en stund). Den ena frun var som sin makes slav. Eller tv vinklade det så kanske. Hon gick upp med honom på morgonen, lagade frukost, vinkade honom adjö, tog upp sonen och skickade honom till skolan och satte sedan igång med att städa där hemma (hon var hemmafru, likaså den andra kvinnan som jag ska berätta om strax). När mannen kom hem hade hon tappat upp ett bad, lagat mat och gjort sig fin och de gick upp på rummet i en timme för lite "egentid". Mellan 20.30 - 20.50 "låtsasboxades" pappan och sonen. Varenda dag. 19.30 - 20.00 hade de "speltid" då de spelade sällskapsspel.

Den andra kvinnan då? Hon hade tre barn med en man som jobbar och sliter varje dag. När han kommer hem ligger hon kvar på soffan och skriker om när maten ska vara klar. Så han går från ett jobb, till ett annat där hemma, hemmet såg ut som en svinstia och mamman bara låg på soffan och lyfte inte ett finger. Hon visade inte ens någon som helst uppskattning gentemot mannen som tog hand om precis allting, inte bara att fixa en inkomst åt dem, utan även hemmet.

Nu till min fundering. Okej, jag tyckte inte att någon av kvinnorna verkade speciellt intelligenta eller något sånt, men det måste ju finnas någon form av balans mellan de bådas olika men ändå lika liv?

Jaja, funderingen. Är jag en dålig kvinna/tjej som älskar att ha det rent och snyggt här hemma tills min kille kommer hem från jobbet? Att jag, vissa dagar, snyggar till mig lite extra tills han kommer hem, tränger bort vissa tjuriga saker från dagen och hälsar honom välkommen med ett leende?

Anledningen till detta är väl att vi jobbar så olika tider. Om jag nu kommer hem klockan 14.30 från jobbet, varför skulle jag då INTE ta hand om disken, städning och matlagning? (även fast det sistnämnda är något vi oftast gör tillsammans när han kommer hem, vad klockan än är). Bör även tilläggas att när jag kommer hem efter att ha varit den som lämnar lyan först på morgonen, så är det alltid bäddat och undanplockat från när jag åt frukost.

Varför ska man vänta på den andra med att städa, diska eller bara göra annat som MÅSTE göras bara för att det ska vara "jämställt"? När det är så, att man börjar tävla om vem som har gjort mest, det är då smågnabbet börjar och det går oftast käpprätt åt h-vete. Varför inte då göra som jag, och plocka undan, ha det snyggt och bara fokusera på att ha det mysigt, trevligt och roligt den stunden som man är med varandra? Utan att tjafsa om disken och städningen. Eller att jag ska tjafsa om att han kommer hem sent ibland.

Människor måste börja tänka på att man faktiskt tillbringar en jävligt stor del av sin tid på jobbet, en stor del av tiden sover man. Ni kanske får fyra-fem timmar tillsammans under en dag. Beror förstås på arbetstiderna man har, men på ett ungefär!
Varför satsar inte folk mer på att den lilla tiden ska bli kvalitetstid, inte tjafstid till exempel.

Gör det mig till en dålig kvinna (jag menar, feminister kommer väl gå i taket) för att jag vill ha det lugnt på torpet de få timmar jag får tillsammans med min älskade varje dag?

loml

Okej okej. Jag har varit kass på att uppdatera. Men det kan bero på fler saker. Att jag är totalt slutkörd efter jobbet varenda dag, och den lilla energi jag har använder jag till att städa, laga mat, organisera och hångla med min karl.

Ja hoppsan, mycket har hänt sen sist ja!

- Jag har flyttat hemifrån (kanske nämnt det innan...)
- Allt som kunde ha gått åt helvete gick bra
- Jag är officiellt tillsammans med Henke!
- Jag har varit på Metaltown & sett Manson
- Jag har sett Takida!!!!!
- Haft en härlig midsommarafton

Ehmm... Ja .. Vart var jag nu? Städning! Neeej. Det har jag fått nog av för idag. Hjärnan snurrar pga alla kemikalier jag har andats in. Dagen tillbringades med H i Uppsala pga personliga anlägenheter som inte alla behöver veta om. Men vi har haft det mysigt trots allt!

Jag är så makalöst kär. Det tog ett tag att våga släppa det gamla och släppa in det nya. Vi springer genom livet, sida vid sida. För mig är du livet! Du är den vackraste jag mött, inte tuff och kall och hård som andra, du har väckt opp det jag trott var dött, och när jag har dig, när du tar mig, min hungrande kropp får frid, bortom all rum & tid!

Det är virrigt nu. Men jag skyller på kemikalierna. Jag tror jag måste komma in i ett blogg-flow igen. Inte för någon annans skull, utan mest för att få skriva av mig då och då. Det är ju lite av min grej egentligen.

Underbart är bara förnamnet.. När man ser på en människa och inser att man är så djävulskt kär och lycklig!

Pratade nyss i telefon med min underbara karl som ringde från Kina... Kan inte fatta att det så efterlängtade onsdagen snart är här!!! Imorgon ska jag städa som en dåre och förbereda middagen vi ska äta på onsdag. Jag ska laga mat åt en kille!! Hemmafru... Mitt hjärta slår i hundra miljarder slag i minuten, som du sa, man behöver inte komma hem med presenter, jag vill inte något annat än att bara ha dig här. Materiella ting är inte Värda ett skit. Jag räknar timmarna baby!