14 dagars helvete väntar

Already I'm so lonesome I could die.

Jaha. I cirka en timme har han varit i luften. På väg mot Kina. Det blir det längsta vi har varit ifrån varandra under hela tiden vi har varit tillsammans. Förra året hade jag/vi precis flyttat in i den här lägenheten, och jag hade inte riktigt vant mig med att vara med honom här hela tiden.
Då var han borta i åtta dagar och jag trodde att jag skulle krevera. Denna gång ska han vara borta i 14 dagar. Det är ungefär så mycket vi SAMMANLAGT har varit ifrån varandra under den här tiden vi har varit tillsammans.

Jag gick hem tidigare från jobbet idag, för att kunna säga hejdå... Eller säga och säga... Jag hulkade och grät och grät lite till och det känns som att mitt hjärta har gått i tusen bitar. Jag fick drygt en månads varsel om att det var dags för ännu en resa till Kina. Under hela tiden har jag tänkt att jag kommer sakna honom, jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna klara mig. Jag hoppas att det var den spänningen som släppte inom mig idag. Att dagen faktiskt var här nu, och att sen behöver det inte plåga någon av oss mer...
Men tänk om jag kommer gråta såhär mycket under två veckor? Jag är ju redan helt uttorkad känner jag. Och hur ska jag sova? Utan honom vid min sida. Utan att få krama om honom, ta på honom, tala om för honom hur mycket han betyder. Att han är mitt livs kärlek.

Det vet han väl i och för sig redan, men jag kan inte säga det tillräckligt många gånger. När jag håller om honom, eller ser honom i ögonen, då känner jag en sån sjuk känsla, att det kommer ut som en stor såpbubbla ur mitt hjärta, som omsluter honom med kärlek. Det får mig att tappa andan ibland..

Klockan åtta eller nio imorgon bitti kommer jag få ett sms om att de har landat. 13-14 timmar utan ett ljud från honom. Det är det längsta någonsin som jag inte fått sms eller något från honom.

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara det här. Vårt hem känns tomt. Det är för tyst. Det känns ändå som om jag bara sitter och väntar på att han ska kliva innanför dörren, och jag får springa ut i hallen och krama och pussa på honom som jag gör varje dag. Slänger mig runt halsen på honom, trampar som en katt som är nöjd.

Hur ska jag kunna klara mig utan att få pussa honom hejdå på morgonen, nosa ner mig i hans nacke och viska att jag älskar honom? De små vardagliga sakerna som jag har blivit så van med.

Men nej. Jag får vänta. Om 14 dagar kliver han innanför dörren igen, och först då får jag slänga mig om halsen på honom och berätta hur mycket jag älskar honom.

Välkommen till 14 dagars helvete.

Whoopsidaisy här var det ett tag sen man skrev. Det känns väl kanske som att jag inte riktigt har haft någon anledning innan men nu när jag är rätt så upprörd och min kärlek har lämnat landet med min far och jag ej kan prata med honom så känns bloggen som ett bra alternativ. Och förhoppningsvis kommer detta även att nå ut till de personer som det berör.

Inga namn nämnda. Det behövs inte. För just nu känns det som att jag drar er alla över en kam. Idag har jag och Henke varit tillsammans officiellt i 5 månader. Träffats i nästan 9 månader. För ett halvår sen flyttade jag in i min lägenhet efter att ha renoverat den i tre veckor. Jag har en fast anställning, ett heltidsjobb. Jag börjar antingen 06.00 eller 14.00. När jag börjar jobba klockan sex så går jag upp halv fem. När jag kommer hem efter ett eftermiddagspass kommer jag hem vid 23.30. Jag städar, diskar, lagar mat och försöker tillbringa tid med den som betyder mest för mig, inklusive min familj då, Henke alltså. Har räknat ut att vi ses UNGEFÄR 4 timmar per dag. En vardag.
Är det då så jäkla underligt att jag gärna tillbringar mina helger med honom framför en film, myser osv?

Att jag inte alltid är party och highlife som jag var innan. Då jag bodde med mina föräldrar och använde krökandet som en ursäkt för att slippa sitta och se nyheterna med dem en lördagskväll?

Men nu då.. När jag försöker få tag på Er, när jag skriver, är taggad, vill ses, (det är inte första gången jag skriver), då får jag inget svar? fast ni skulle vara vid min sida i vått och torrt, genom allt, stötta mig, vara glada för mig?

Fan vad jag blir trött på falska människor. För jag vet vart jag står, alltid! Jag behöver inte supa för att kunna umgås men ungefär så tänker ju många.

Så nu sitter jag här. Peppad, partyfixad,s dricker öl framför fredagsfilmen på 3an, det enda som går genom min hjärna nu är FÖR DET FÖRSTA; jag saknar min bästa vän Henke för han skulle kunna göra mig på så jävla bra humör just nu.
För det andra; Marit Bergmans låtslinga - I have no party to go to, and no friends in this town.

Tack för mig, nu ska jag supa mig redlös och hoppas på att sova gott sen.

Seme2012

Blä. Jag är sjuk. Ligger halvdöendes i soffan och allt bara snurrar. Känns bra när det är kaos på jobbet denna vecka, FÖRLÅT TEAMET!!

Har haft en fantastisk semester, jag och Henke bestämde oss för att dra en liten roadtrip, så vi köpte oss ett tält, tankade beemern full och drog söderut. Den första natten slog vi upp tältet i en liten byhåla som heter Vollsjö, några mil utanför Ystad. Trodde absolut inte att vi skulle överleva natten då det var så djävulskt kallt. Klev upp på morgonen och åkte resten av biten till Ystad för vi tänkte ta färjan över till Bornholm. Det visade sig att det kostade över 2000 kronor att ta med sig bilen, plus att vi då skulle campa på riktiga campingar då de inte har allemansrätt på den ön.
Bestämde oss dock för att ta en dagstur där dagen efter istället, så vi tog bilen och hittade några små sjöar där vi satte oss hela dagen och fiskade. Ville inte frysa pitten av oss så vi tog in på hotell över natten.
Bornholm var amazing, så jävla vackert och det var synd att vi inte stannade längre. Kom tillbaka till Ystad sent på kvällen och så styrde vi iväg mot Helsingborg och Råå Camping. Tyvärr så var incheckningen stängd när vi kom så vi fick tillbringa natten i bilen, fantastiskt bekvämt! Henke var lite bitter och ville egentligen inte campa, men dagen efter fick vi en grym plats, grymt väder och allt var bara super. Stannade i två nätter, blev bajsad på av en fiskmås två gånger, fiskade torsk och hade allmänt gött.

Efter det bestämde vi oss för att åka till Halmstad för att se Tylösand. Henke har en faster där och lyckades hitta tillbaka till henne, trots att han inte hade varit där på över 10 år. Konstigt nog så när vi gled in på parkeringen där så stod hans far, plastmamma och faster där och skulle precis åka iväg och handla! Vi tog en fika och bestämde oss för att grilla vid havet senare på dagen. Vi åkte till Tylösand och slog ihjäl några timmar i en sandbunker innan vi tog oss till det fina stället vid havet, Grötvik.

Efter några trevliga timmar bestämde vi oss för att slå upp tältet där i skogen vid grillplatsen, så när vi vaknade på morgonen klev vi ut ur tältet, sträckte på oss, såg havet och bestämde oss för att ta ett morgondopp innan det var dags att åka hem.

En grym semester med min älskade kille, och vi kunde inte haft mer tur med vädret!

Är jag en dålig tjej?

... eller kvinna då. Jag kollade på programmet Wife Swap idag (jag har semester, det regnade, JA jag häckade i soffan en stund). Den ena frun var som sin makes slav. Eller tv vinklade det så kanske. Hon gick upp med honom på morgonen, lagade frukost, vinkade honom adjö, tog upp sonen och skickade honom till skolan och satte sedan igång med att städa där hemma (hon var hemmafru, likaså den andra kvinnan som jag ska berätta om strax). När mannen kom hem hade hon tappat upp ett bad, lagat mat och gjort sig fin och de gick upp på rummet i en timme för lite "egentid". Mellan 20.30 - 20.50 "låtsasboxades" pappan och sonen. Varenda dag. 19.30 - 20.00 hade de "speltid" då de spelade sällskapsspel.

Den andra kvinnan då? Hon hade tre barn med en man som jobbar och sliter varje dag. När han kommer hem ligger hon kvar på soffan och skriker om när maten ska vara klar. Så han går från ett jobb, till ett annat där hemma, hemmet såg ut som en svinstia och mamman bara låg på soffan och lyfte inte ett finger. Hon visade inte ens någon som helst uppskattning gentemot mannen som tog hand om precis allting, inte bara att fixa en inkomst åt dem, utan även hemmet.

Nu till min fundering. Okej, jag tyckte inte att någon av kvinnorna verkade speciellt intelligenta eller något sånt, men det måste ju finnas någon form av balans mellan de bådas olika men ändå lika liv?

Jaja, funderingen. Är jag en dålig kvinna/tjej som älskar att ha det rent och snyggt här hemma tills min kille kommer hem från jobbet? Att jag, vissa dagar, snyggar till mig lite extra tills han kommer hem, tränger bort vissa tjuriga saker från dagen och hälsar honom välkommen med ett leende?

Anledningen till detta är väl att vi jobbar så olika tider. Om jag nu kommer hem klockan 14.30 från jobbet, varför skulle jag då INTE ta hand om disken, städning och matlagning? (även fast det sistnämnda är något vi oftast gör tillsammans när han kommer hem, vad klockan än är). Bör även tilläggas att när jag kommer hem efter att ha varit den som lämnar lyan först på morgonen, så är det alltid bäddat och undanplockat från när jag åt frukost.

Varför ska man vänta på den andra med att städa, diska eller bara göra annat som MÅSTE göras bara för att det ska vara "jämställt"? När det är så, att man börjar tävla om vem som har gjort mest, det är då smågnabbet börjar och det går oftast käpprätt åt h-vete. Varför inte då göra som jag, och plocka undan, ha det snyggt och bara fokusera på att ha det mysigt, trevligt och roligt den stunden som man är med varandra? Utan att tjafsa om disken och städningen. Eller att jag ska tjafsa om att han kommer hem sent ibland.

Människor måste börja tänka på att man faktiskt tillbringar en jävligt stor del av sin tid på jobbet, en stor del av tiden sover man. Ni kanske får fyra-fem timmar tillsammans under en dag. Beror förstås på arbetstiderna man har, men på ett ungefär!
Varför satsar inte folk mer på att den lilla tiden ska bli kvalitetstid, inte tjafstid till exempel.

Gör det mig till en dålig kvinna (jag menar, feminister kommer väl gå i taket) för att jag vill ha det lugnt på torpet de få timmar jag får tillsammans med min älskade varje dag?

loml

Okej okej. Jag har varit kass på att uppdatera. Men det kan bero på fler saker. Att jag är totalt slutkörd efter jobbet varenda dag, och den lilla energi jag har använder jag till att städa, laga mat, organisera och hångla med min karl.

Ja hoppsan, mycket har hänt sen sist ja!

- Jag har flyttat hemifrån (kanske nämnt det innan...)
- Allt som kunde ha gått åt helvete gick bra
- Jag är officiellt tillsammans med Henke!
- Jag har varit på Metaltown & sett Manson
- Jag har sett Takida!!!!!
- Haft en härlig midsommarafton

Ehmm... Ja .. Vart var jag nu? Städning! Neeej. Det har jag fått nog av för idag. Hjärnan snurrar pga alla kemikalier jag har andats in. Dagen tillbringades med H i Uppsala pga personliga anlägenheter som inte alla behöver veta om. Men vi har haft det mysigt trots allt!

Jag är så makalöst kär. Det tog ett tag att våga släppa det gamla och släppa in det nya. Vi springer genom livet, sida vid sida. För mig är du livet! Du är den vackraste jag mött, inte tuff och kall och hård som andra, du har väckt opp det jag trott var dött, och när jag har dig, när du tar mig, min hungrande kropp får frid, bortom all rum & tid!

Det är virrigt nu. Men jag skyller på kemikalierna. Jag tror jag måste komma in i ett blogg-flow igen. Inte för någon annans skull, utan mest för att få skriva av mig då och då. Det är ju lite av min grej egentligen.

Underbart är bara förnamnet.. När man ser på en människa och inser att man är så djävulskt kär och lycklig!

Pratade nyss i telefon med min underbara karl som ringde från Kina... Kan inte fatta att det så efterlängtade onsdagen snart är här!!! Imorgon ska jag städa som en dåre och förbereda middagen vi ska äta på onsdag. Jag ska laga mat åt en kille!! Hemmafru... Mitt hjärta slår i hundra miljarder slag i minuten, som du sa, man behöver inte komma hem med presenter, jag vill inte något annat än att bara ha dig här. Materiella ting är inte Värda ett skit. Jag räknar timmarna baby!

Jag var så brutalt trött i lördags, började jobba 05.00 så klockan var ställd på 03.30. Försökte verkligen sova men det var rätt så stört omöjligt när jag fick ett telefonsamtal hela vägen från Kina vid halv ett. Men herregud, det var så värt det! Kom hem efter jobbet och toksomnade en stund innan det var dags att styra upp sig. Malin var här och fixade frisyren på mig, alltså ja, jag var sjukt nöjd med hur jag såg ut men helvete vad otaggad jag var!!

Jaja... Sitter ensam i soffan, halvnaken och kollar på skitprogram på tv. För det kan man göra när man bor själv. När jag vaknade imorse trodde jag att det var onsdag, jag ÖNSKAR att det vore onsdag. Tänkte bli mästerkock tills dess, eller i alla fall göra ett försök och det är bättre än ingenting alls. På torsdag står nog fiske på schemat om vädret tillåter, eller vi kanske ligger i sängen och bara pratar hela dagen? Jag vet inte än och mig spelar det ingen roll, ska bara bli så djävulskt underbart att ha hem honom igen.

Vem hade kunnat anat detta?

Safe in here from all the stupid questions;
Hey, did you get some? Man, that is so dumb!
Stay quiet, stay near, stay close, the can't hear..
So we can get some..

I miss you

AAAAAHRGGG jag sliter håret av mig snart i frustration. Min kropp och mitt hjärta skriker efter dig! Men snart är det onsdag... Kan vi säga. Hoppas. Sängen är så kall, lyssnar på melodin till TR flera gånger per dag, "you're so cool", och kan inte sluta längta, kanske nån enstaka minut på jobbet då jag har fullt upp. Tandborstmuggen ekar när bara min tandborste står där..
Jag känner mig löjlig, patetisk och då har jag ändå inte skrivit ur mig en bråkdel av vad jag känner. Men jag vet att du vet att jag saknar dig, ord är överflödiga för det finns inget som kan beskriva.

Känslan som uppstår när man bara VET. Ingen som står och sliter åt något håll, utan man möts båda två och förenas i något gemensamt. Man bara tar det för vad det är. Rent och så vackert. Så givet, ingen tvekan.

vi skippar snacket, vi bara vet vad vi vill

det känns nästan överflödigt att använda rösten, okej

fyfan vad sjukt att man kan känna sån passion

vi åt och drack och skrattade och vi kom ihop

som bästa vänner som har tagit det till nästa level

där vi bara hoppas, men får se vad som händer

Tre små ord

Det har varit kasst med uppdateringar från min sida men de senaste tre veckorna har det varit fullt upp med renovering av MIN lägenhet. Har fanimig gjort allt med extremt mycket hjälp från min familj och Henke. Kan inte tacka dem nog för att jag har ett fint hem. För hem, det har det känts som sen första dagen jag klev innanför dörrarna när jag fick nyckeln. Mamma frågade; Hur kändes det? Nä.. Det var inget speciellt. Jag var ju hemma.


Mer hemma än vad lägenheten nere på stan någonsin var, även fast jag älskar att bo med mina föräldrar. Nu har lilla fågelungen lämnat boet. Dock har jag ju bott hemifrån varannan vecka ett bra tag nu så det känns inte speciellt annorlunda. 
Jag vill dock inte tänka efter för mycket. Säga hejdå, vara sentimental. För då skulle jag bara gråta. Mina föräldrar är mina bästa vänner och jag skulle vilja bo med dem! Men ändå inte. Jag har tur som har systra mi vägg i vägg i alla fall. 


Mycket som vill bli sagt, lite som kommer ur. Vill tacka mina föräldrar för dessa drygt 23 år jag har fått bo där. Men nu börjar livet. Det riktiga. Fast först en seg väntan på att en grej ska vara över.. Det måste gå bra.


... för jag älskar dig

I'm a happy girl

När man inte känner behovet av att ha en människa, utan endast en stark vilja om att vara nära. När saker och ting inte startar när man är på botten och en människa fyller upp tomrummet som var brist på kärlek till sig själv. Att inte behöva någon som drar fram en genom livet, att man inte kretsar kring den personen och förlitar sig på den människan för att må bra. När man är så tillfreds, being awesome 24/7 365, och någon inte släpar fram en, utan istället springer fram genom livet, sida vid sida.

Ohne dich...

... kann ich nicht sein. Och det får vi inpräntat på oss idag, för evigt, för alltid. Yeah sometimes you suck pretty hard but you're the best sister I'll ever get! Utan dig kan jag inte vara. Utan dig kan jag inte finnas. Utan dig är jag ingenting. Ibland, när jag ska sova, så ligger jag och tänker på hur jävla bäst du är, min kära storasyster. Allt roligt vi har haft. Allt roligt vi kommer ha. Och så tänker jag på när vi blir gamla. Och jag har insett att då vill jag dö före dig. Eller med dig. För jag vill inte vara utan dig. Jag kan inte. Du är den jag älskar mest i hela världen, och mamma och pappa såklart. Men speciellt du. Som finns där i vått och torrt även fast jag är lilla dumma lillasyster ibland. Jag skulle mörda för din skull, jag skulle dö för din skull. Utan att tveka.

Amazing

Började denna onsdag med att åka till banken för att diskutera angående lån och så vidare. Kände mig lagom IQ-befriad då jag ställde samma frågor tvåtusen gånger om, men vad gör man inte för att få koll? Med tanke på min ständiga pengaångest måste jag ha saker och ting helt klart för mig för att få lugn och ro. Nojar fortfarande över att jag kanske ha tagit mig vatten över huvudet och borde ha satt mig i en skabbig etta på Bjurhovda men innerst inne VET jag ju att jag har råd. Och vafan, så förälskad som jag är i lägenheten så är det värt det.

Men jag vill in NU och börja fixa. Spackla, måla, lägga golv, fixa badrummet, bygga en bänkskiva och inreda. Det kommer bli så djävulskt bra! Allting känns bra nu, jag gillar verkligen ALLT.

Det är svårt att få fram i ord exakt hur extremt bra livet känns nu. Väntar bara på Leksands flopp i KS. Håller tummarna för att Timrå & Rögle tar sig till ES, då är jag nöjd. Om solen bara ville komma fram och värma mina kinder, ja, då skulle jag nog börja grina av lycka.

Plus att jag hade en riktig kick-ass helg!

Och så ska jag tatuera mig på fredag.

Du kan aldrig hindra dig själv från att bli sårad,

du måste istället bestämma dig för vilka du är redo att lida för

Sen en tid tillbaka...

Jag har kommit underfund med varför jag vaknar den tiden jag gör. Jag har äntligen blivit kvitt mina sömnproblem. Jag är inte orolig längre. Jag drömmer inte längre mardrömmar. Jag vaknar inte längre av mina egna tårar.

Allt som är bra med mig hade jag glömt bort. Men jag har hittat tillbaka och känner mig starkare än någonsin. Jag har försökt att vara till lags, man kämpar för en plats som passar både här och där, och snart så har man glömt vem man är..

Jag väntar på att flytta in i min lägenhet. Jag håller på att fixa till mina problem med kroppen genom att gå till en sjukgymnast, vi fokuserar på att få bort smärtan så att jag får mer energi till att börja träna upp min kropp. Det känns så djävulskt bra!

Nu ska jag sjunga vidare till Melissa Horn

Give me novacaine

Jag börjar bli gammal. I tre dagar har jag vaknat före klockan nio utan alarm! Trots att jag arbetar eftermiddag denna veckan. Är febrig och snorig men knarkar Ipren för att få ner det, MÅSTE verkligen vara på jobbet.

Sitter bara och lyssnar på musik nu i väntan på min kära mor. Funderar. Känner mig otroligt lycklig och påväg mot något stort. Det blev lättare efter att jag hade sett "honom" på BMB. När han klappade mig på axlen, la huvudet på sned och sa "Men du har ju fast jobb i alla fall...". Ouff vad jag har det så mycket bättre utan dig. Din patetiska, fega lögnare. Sitt där på dina höga hästar så lever jag vidare med vetskapen om att jag är en så mycket större person än vad du någonsin kommer bli. Det var mitt sista om dig, även om du tar upp min tankekraft minst en sekund om dagen. Men det är inte längre saknad.. Det är lättnad.

För det finns uppenbarligen mycket bättre personer än du
det vet jag nu

Truly. Madly. Deeply.

I love you more with every breath, truly madly deeply do.
I will be strong, I will be faithful because I'm counting on a new beginning

Säsongen är över för vår del. Toppar och dalar. Även fast dalarna har varit djupare än vad topparna har varit höga. Det är tomt på ord. Känslan kom ikapp mig igår när jag kröp ner i sängen efter att ha varit på min sista match för säsongen, Oskarshamn borta.

Den tomheten som kommer, när Runken hoppade ur bilen och sa "vi hörs!". Det sjunker liksom in, att det inte blir mer nu. Inte på flera månader. Känslorna kommer inte ut i ord. Jag lägger halsduken på tvätt, packar ner den i en kartong och den hänger med mig till min nya bostad, tills det är dags att dra på den igen. Sätta på Thunderstruck med AC/DC igen. Ta de jobbiga trappstegen upp till klacksektionen. Träffa familjen igen. Klappa händerna röda, skrika sig hes och åka på sjuka resor.

Mina ord efter matchen igår;
"tackar" gulsvart för denna säsong. En skitsäsong där man inte kan prestera under press, än en gång misslyckats totalt med PP-spelet och vikt ner sig totalt. Kass tränare, inte en målvakt man kan lita på och en lagkapten som borde lagt ner långt innan han ens kunde stå på skridskor. Stora förändringar till 12/13 önskas.

Uppdatering.

Örebro borta är inställt för oss.
"Vi bojkottar matchen då de inte visar vilja, så varför ska vi göra det?"

We get knocked down, and we don't get up again.

Ännu en ridå.