Already I'm so lonesome I could die.
Jaha. I cirka en timme har han varit i luften. På väg mot Kina. Det blir det längsta vi har varit ifrån varandra under hela tiden vi har varit tillsammans. Förra året hade jag/vi precis flyttat in i den här lägenheten, och jag hade inte riktigt vant mig med att vara med honom här hela tiden.
Då var han borta i åtta dagar och jag trodde att jag skulle krevera. Denna gång ska han vara borta i 14 dagar. Det är ungefär så mycket vi SAMMANLAGT har varit ifrån varandra under den här tiden vi har varit tillsammans.
Jag gick hem tidigare från jobbet idag, för att kunna säga hejdå... Eller säga och säga... Jag hulkade och grät och grät lite till och det känns som att mitt hjärta har gått i tusen bitar. Jag fick drygt en månads varsel om att det var dags för ännu en resa till Kina. Under hela tiden har jag tänkt att jag kommer sakna honom, jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna klara mig. Jag hoppas att det var den spänningen som släppte inom mig idag. Att dagen faktiskt var här nu, och att sen behöver det inte plåga någon av oss mer...
Men tänk om jag kommer gråta såhär mycket under två veckor? Jag är ju redan helt uttorkad känner jag. Och hur ska jag sova? Utan honom vid min sida. Utan att få krama om honom, ta på honom, tala om för honom hur mycket han betyder. Att han är mitt livs kärlek.
Det vet han väl i och för sig redan, men jag kan inte säga det tillräckligt många gånger. När jag håller om honom, eller ser honom i ögonen, då känner jag en sån sjuk känsla, att det kommer ut som en stor såpbubbla ur mitt hjärta, som omsluter honom med kärlek. Det får mig att tappa andan ibland..
Klockan åtta eller nio imorgon bitti kommer jag få ett sms om att de har landat. 13-14 timmar utan ett ljud från honom. Det är det längsta någonsin som jag inte fått sms eller något från honom.
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara det här. Vårt hem känns tomt. Det är för tyst. Det känns ändå som om jag bara sitter och väntar på att han ska kliva innanför dörren, och jag får springa ut i hallen och krama och pussa på honom som jag gör varje dag. Slänger mig runt halsen på honom, trampar som en katt som är nöjd.
Hur ska jag kunna klara mig utan att få pussa honom hejdå på morgonen, nosa ner mig i hans nacke och viska att jag älskar honom? De små vardagliga sakerna som jag har blivit så van med.
Men nej. Jag får vänta. Om 14 dagar kliver han innanför dörren igen, och först då får jag slänga mig om halsen på honom och berätta hur mycket jag älskar honom.
Välkommen till 14 dagars helvete.
