Är jag en dålig tjej?

... eller kvinna då. Jag kollade på programmet Wife Swap idag (jag har semester, det regnade, JA jag häckade i soffan en stund). Den ena frun var som sin makes slav. Eller tv vinklade det så kanske. Hon gick upp med honom på morgonen, lagade frukost, vinkade honom adjö, tog upp sonen och skickade honom till skolan och satte sedan igång med att städa där hemma (hon var hemmafru, likaså den andra kvinnan som jag ska berätta om strax). När mannen kom hem hade hon tappat upp ett bad, lagat mat och gjort sig fin och de gick upp på rummet i en timme för lite "egentid". Mellan 20.30 - 20.50 "låtsasboxades" pappan och sonen. Varenda dag. 19.30 - 20.00 hade de "speltid" då de spelade sällskapsspel.

Den andra kvinnan då? Hon hade tre barn med en man som jobbar och sliter varje dag. När han kommer hem ligger hon kvar på soffan och skriker om när maten ska vara klar. Så han går från ett jobb, till ett annat där hemma, hemmet såg ut som en svinstia och mamman bara låg på soffan och lyfte inte ett finger. Hon visade inte ens någon som helst uppskattning gentemot mannen som tog hand om precis allting, inte bara att fixa en inkomst åt dem, utan även hemmet.

Nu till min fundering. Okej, jag tyckte inte att någon av kvinnorna verkade speciellt intelligenta eller något sånt, men det måste ju finnas någon form av balans mellan de bådas olika men ändå lika liv?

Jaja, funderingen. Är jag en dålig kvinna/tjej som älskar att ha det rent och snyggt här hemma tills min kille kommer hem från jobbet? Att jag, vissa dagar, snyggar till mig lite extra tills han kommer hem, tränger bort vissa tjuriga saker från dagen och hälsar honom välkommen med ett leende?

Anledningen till detta är väl att vi jobbar så olika tider. Om jag nu kommer hem klockan 14.30 från jobbet, varför skulle jag då INTE ta hand om disken, städning och matlagning? (även fast det sistnämnda är något vi oftast gör tillsammans när han kommer hem, vad klockan än är). Bör även tilläggas att när jag kommer hem efter att ha varit den som lämnar lyan först på morgonen, så är det alltid bäddat och undanplockat från när jag åt frukost.

Varför ska man vänta på den andra med att städa, diska eller bara göra annat som MÅSTE göras bara för att det ska vara "jämställt"? När det är så, att man börjar tävla om vem som har gjort mest, det är då smågnabbet börjar och det går oftast käpprätt åt h-vete. Varför inte då göra som jag, och plocka undan, ha det snyggt och bara fokusera på att ha det mysigt, trevligt och roligt den stunden som man är med varandra? Utan att tjafsa om disken och städningen. Eller att jag ska tjafsa om att han kommer hem sent ibland.

Människor måste börja tänka på att man faktiskt tillbringar en jävligt stor del av sin tid på jobbet, en stor del av tiden sover man. Ni kanske får fyra-fem timmar tillsammans under en dag. Beror förstås på arbetstiderna man har, men på ett ungefär!
Varför satsar inte folk mer på att den lilla tiden ska bli kvalitetstid, inte tjafstid till exempel.

Gör det mig till en dålig kvinna (jag menar, feminister kommer väl gå i taket) för att jag vill ha det lugnt på torpet de få timmar jag får tillsammans med min älskade varje dag?

loml

Okej okej. Jag har varit kass på att uppdatera. Men det kan bero på fler saker. Att jag är totalt slutkörd efter jobbet varenda dag, och den lilla energi jag har använder jag till att städa, laga mat, organisera och hångla med min karl.

Ja hoppsan, mycket har hänt sen sist ja!

- Jag har flyttat hemifrån (kanske nämnt det innan...)
- Allt som kunde ha gått åt helvete gick bra
- Jag är officiellt tillsammans med Henke!
- Jag har varit på Metaltown & sett Manson
- Jag har sett Takida!!!!!
- Haft en härlig midsommarafton

Ehmm... Ja .. Vart var jag nu? Städning! Neeej. Det har jag fått nog av för idag. Hjärnan snurrar pga alla kemikalier jag har andats in. Dagen tillbringades med H i Uppsala pga personliga anlägenheter som inte alla behöver veta om. Men vi har haft det mysigt trots allt!

Jag är så makalöst kär. Det tog ett tag att våga släppa det gamla och släppa in det nya. Vi springer genom livet, sida vid sida. För mig är du livet! Du är den vackraste jag mött, inte tuff och kall och hård som andra, du har väckt opp det jag trott var dött, och när jag har dig, när du tar mig, min hungrande kropp får frid, bortom all rum & tid!

Det är virrigt nu. Men jag skyller på kemikalierna. Jag tror jag måste komma in i ett blogg-flow igen. Inte för någon annans skull, utan mest för att få skriva av mig då och då. Det är ju lite av min grej egentligen.