I go down hard...
Dags att rulla iväg mot jobbet alldeles strax då. Firade syster som fyllde 25 år igår, aj löv jo!! Gjorde ett fotoalbum till henne, många tårar blev det när jag skrev texten. Och minst lika många när hon fick den, och mamma & pappa grät också. Tash fick rysningar. Vilken succé.
Jag ska börja gymma igen. Typ. NYSS! Och ... nåt annat hemligt.
Höstångest börjar krypa in under skinnet på mig. När allt roligt denna sommar har tagit slut. Ser fram emot systers och Helenas fezzzt dock. Och Sabatonkryssningen. Och Rammstein i februari. Men det är ju så långt kvar! Och hockeyn. Snart börjar min älskade hockey. Jag hoppas att allt kommer känns så mycket lättare då. I've become so numb. Bläh. BIT IHOP och bryt ihop och kom igen, starkare än någonsin.
Men det sårar ju mig så brutalt att en av mina klippor de senaste 5½ åren inte verkar vilja finnas där längre. Det har sina förklaringar, men it sucks!!
Jag börjar bli förkyld. Det går knappt att svälja och snoret bara rinner, har snor i hela hjärnan känner jag.. WÄÄÄÄÄH, låt mig gnäll ffs. Hörs då.
What makes it so easy for you to be walking by?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar