Breathe me

I have done it again

I have been here many times before

Hurt myself again today

and the worst part is, there's no one else to blame

"Hon satt vid vattnet, som så många gånger förut. Blickade ut över lysena på de små öarna runt omkring. Satt det lyckliga människor där? Satt de och pratade om livet, om sina planer, om lyckan? hade de funnit sin plats i kärlekens land? Hon tänkte och tänkte.. Tills hon nästan fick huvudvärk. Varför omgav hon sig med så falska personer? Vart fanns de riktiga vännerna? Vart tog de vägen efter alla minnen man delat? Vissa personer kanske var menade att endast vara ett fint minne i någonstans långt inne i hjärnan. Som kunde väckas till liv med rätt låt, rätt doft, rätt plats.. Men de lyckliga... Var de verkligen så lyckliga? Eller var de lika falska som personerna i hennes omgivning. Fejkade leenden med påsar under ögonen efter allt gråt. Fake it 'til you make it, är det det som gäller?

Hon önskar att det kunde vara som på film, att någon kände av att hon satt där vid vattnet. Att någon kom dit, och kanske inte pratade men bara kom dit och sa: Du är aldrig ensam.
Hon önskar att folk skulle sluta spela spel, sluta låtsas. Hon var sig själv, på gott och ont, det var väl kanske därför hon satt där ensam just denna kvällen. Att såra människor medvetet eller omedvetet. Men hon har alltid sagt sanningen, there's no time for lies.

Kylan började krypa sig på, och tröttheten. Hon kollade på klockan och insåg att hon hade suttit där alldeles för länge. Hon gav upp hoppet om att någon skulle komma och säga de orden. Du är aldrig ensam. Hon drog igång en låt på telefonen, en låt till skulle hon kunna sitta där. Det blev slumpat. En låt som väckte minnen.. Minnen av en fantastisk sommarkväll. Då hon var så extremt lycklig. Hon tänkte till, på sin familj. På de vänner hon faktiskt hade kvar. De som alltid ryckte upp henne när hon föll.

Så hon reste sig, och gick hemåt. Hemma lyste det en lampa som sa; Välkommen hem. Och hon gick och la sig med ett stort leende på läpparna."