På ett sätt är det väl en bra sak att hänga sig fast vid det fina som finns/fanns. Mest för att se tillbaka och inse att det var något mer, vilka de sista otrevliga orden än var. Det som väcks i mig nu, är tanken på de mornar då du inte ville något hellre än att bli av med mig, du brydde dig inte om vilket sätt. Såna minnen gör mig totalt förbannad. Men då kommer den där fyllekvällen upp, då jag var tvungen att träffa dig för att veta om jag kände något mer. När jag började gråta. Och jag försökte gå ifrån för att du inte skulle se mig gråta. Och du ryckte tag i mig, drog ner mig i soffan och höll om mig, pussade på min panna och sa "Gumman, gråt inte..."
De minnena betyder inte att jag inte är lycklig nu. Att jag: Buhuhu du kanske tyckte om mig, wääh. *tycka synd om mig*
Det är inga minnen som betyder att jag är kär i dig. Eller i någon av de andra mina minnen handlar om. Det är fina pusselbitar i min hjärna, fina minnen som jag vårdar ömt, vilket jag kan behöva när du kan vara en sån förjävla bitch mot mig.
Ett annat minne från dig är nyårsnatten när vi pratade i telefon. Du var omringad av tiotals vänner. "Men det är inte samma sak utan dig..."
MEEEEEEEEEN, nej jag deppar inte nu. Jag tänker. Det är två helt skilda saker. Jag älskar mitt liv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar