Insomnia!

Well well, hostan gör att jag inte kan sova. Eller rättare sagt, jag kan inte ligga ner utan att hosta sönder mig. Undrar ifall det är en biverkning av att INTE röka? Och jag kan ju inte sitta upp och sova? Får väl bli så att jag gör det i alla fall, senare.

Jag fick en ny tidning av min far idag, som tyckte synd om lilla mig som är sjuk. Your Life hette den, och jag måste ju säga att det var en helt fantastisk tidning. Lusläste varje sida och varje rad. Tills jag kom till Mia Skäringers krönika om hennes nya kärlek. Den träffade verkligen SPOT ON och det hade lika gärna kunnat vara jag som skrivit den. Ögonen tårades.

Den handlade om en tjej som gett upp, som har bestämt sig, att aldrig mer släppa in kärlek i sitt liv igen.

Citat; "Och nästa gång kärleken händer är jag en egen människa som vet: Det är jag själv som skall göra mig själv lycklig. Och vi kan flyga bredvid varandra".

Det handlar om en tjej som gång på gång blivit sviken, nerkörd i botten så hårt, tappat tron, tappat hoppet. Och till slut; gett upp! Och bestämt sig för att, enough is enough, nu är det slut med det här. Men som Mia skriver, att man kan inte låta sig själv stå i vägen när kärleken står vid dörren och knackar på. Det går inte att säga "tack, men nej tack", slå igen dörren, bara för att man hade bestämt sig en gång att det var den sista.

Citat; "Jag lärde mig sköta mina egna saker. Jag blev självständig. Det är just då han bryter sig in. Och när han kommer, är han så självklar. Och inga åsikter i världen kan hindra honom. Mitt statement om att vara ensam ekar tomt och innan jag ens vet att jag släppt in honom, medan jag försöker veva med mina rädslor som pinnar på skolgården, fyller han mig med kärlek. Så jag måste ge upp. Acceptera. Falla för honom."

Jag har bestämt mig nu. En gång till tänker jag lyssna på de där extra hjärtslagen, de fjärilar som flyger runt i min mage. Känslan av att jag har bubbelvatten i hela kroppen och att mina knän blir som spaghetti när jag ser honom.

Jag vet inte vart det kommer föra mig, vart det kommer föra, jag tar mig friheten och skriver det här fruktade ordet - oss. Jag vet att jag antagligen skriver för mycket, tänker för mycket, känner för mycket. Att jag ens erkänner detta. Men som Mia skrev; "När han kommer, är han så självklar".

Mina tankar får ett skönt flow på natten, när jag lyssnar på fantastisk musik och alla andras hjärnor är avstängda och min egen får ta mer plats. Ingenting att oroa sig för. Förutom tanken på att det här kan gå åt käpprätt åt helvete. Men om jag inte satsar något, går jag inte in helhjärtat, då kan jag inte heller vinna.

Enough said. Ett försök till att sova nu.

Godnatt!