Visst finns mirakel!

Det finns så mycket att säga men det kommer inte ut i ord. Det finns antagligen inga ord som kan beskriva det här som jag känner. Lång historia kort. I fredags var det match i Uppsala. Vi kom hem och bestämde oss för att gå ut. Först till Bill & Bob. Jag ville stanna där men inte de andra. Så vi gick till Pitchers. Jag är så otroligt glad att vi gjorde det. Jag älskar ödet, jag älskar slumpen.

Nu känns det som att mitt hjärta kommer explodera snart, det får inte plats i bröstkorgen. Fjärilarna i min mage, ömmande kinder eftersom jag inte kan sluta le. Telefonen har i princip plingat till oavbrutet sen igår. Långa meddelanden, en känsla som inte går att sätta ord på.

Det jag vet är att jag läntar otroligt mycket till helgen. Längtar efter att få prata och glömma bort tiden, att få vara nära dig. Jag är rädd att jag kommer skrämma iväg dig på något sätt, men, GOD DAMN! Man måste våga satsa något. Jag tar det här klivet nu, jag kanske säger för mycket, men min hjärna är virrig, jag vet inte vad jag tänker riktigt, inte klart. Det är som i en dimma allting.

Jag är hungrig för jag kan knappt äta, vänner lyssnar sina öron blodiga. Du är så speciell!

(jag och min fina underbara vän sofia på bilden)