...

Det finns de som alltid komma stanna kvar hos en även om de gått sin väg
Och alltid kommer minnena finnas där, vare sig du vill eller inte
Människor som man saknar och människor som man absolut inte vill se igen
Men det som gör mest ont är de man vill ha kvar, som inte finns kvar...

Det är väl livets gång, man tabbar sig och skulle göra vad som helst för att få tillbaka sin bästa vän (för min del alltså...) men, du finns inte kvar hos mig. Inte på det sättet du fanns förut och det är något jag tänker på varje dag. Jag skulle nog offra vad som helst för att få dig tillbaka som jag hade dig förut. Du fanns där i vått & torrt, våra kvällar då vi gjorde knäppa saker, fikade på Ängsö förra vintern. Eller när vi var på Ängsö och blev så rädda så vi satt och höll varandra i handen hela vägen tillbaka till stan och bara grät. När båda var så ledsna för allt hade skitit sig och vi bara satt och grät i bilen, du som aldrig gråter inför någon.. Och jag svek dig på värsta tänkbara sätt. Du var det finaste i mitt liv, jag blev pirrig i magen varje gång jag skulle träffa dig, för jag blev så glad! Du gjorde mig hel,.. Fan fan fan nu sitter jag här och gråter, och jag vet att även fast du inte är arg längre så är det inte som förut. Jag vill träffa dig och bara, jag vet inte... Vara. Vi behövde inte säga nåt för vi fattade ändå,..

Jag bröt det vinnande konceptet. Men jag hoppas att det nångång i framtiden kommer bli samma sak igen som det var förut..