.......

Sitter och lyssnar på The Artist in the Ambulance med Thrice. Fan vad jag lyssnade på den i somras efter att DW drog ner mig i backen utanför McDonalds. För att texten passade in så bra på min räddare då, du vet vem du är, den som tog mig hem och tröstade mig. När jag tänker tillbaka känns det så konstigt att det någonsin var du & jag.

Det var sån kort tid, så intensivt. Jag önskar faktiskt att jag fått lära känna dig bättre, att det aldrig hade tagit slut. Eller kanske att vi faktiskt hade försökt, inte hetsat fram det så fort som vi gjorde, det kanske var det som gjorde att det tog slut?

Jag vet inte. Jag vet ju bara att du inte kände nån "gnista", dina ord. Det tog slut lika snabbt som det började. Och sen dess har vi träffats en gång? Visst du var full som en kastrull då, haha, men en sak som du sa har etsat sig fast i min hjärna, när det var någon som frågade om jag var din tjej, eller om vi var på G. Då sa du "Linda vet vad jag tycker om henne..."

Men ärligt talat så vet jag inte riktigt det. Och det är ungefär en månad sen och jag har fortfarande inte listat ut vad du tycker om mig.

Love must be forgotten - life can always start up a new.

Men varför är det så svårt att glömma?