I brist på annat att göra igår kväll så åkte jag och Marre till Ängsö, som vanligt. På vägen dit fick jag en obehaglig känsla (om du inte tror på det behöver du inte ens fortsätta läsa...) men valde att inte säga nåt till Marre. Så jag fortsatte köra, några km över hastighetsbegränsningen kanske. När vi väl kommer fram så står det redan två bilar där, och vi hoppar ut ur vår bil som vi har parkerat bredvid bilarna, då vevar tjejerna ner rutan (de är påväg därifrån) och typ frågar om vi är helt dumma i huvudet som ska gå där själva, så säger de lycka till och åker därifrån. När de har åkt hörde jag och Marre något konstigt ljud och jag har fan aldrig blivit så skitnödig i hela mitt liv, så jag kollar på Marre och hon springer och kastar sig in i bilen, vred om nyckeln, låste dörrarna och körde för mitt liv, utan bälte, jag ville bara bort.
Jag kände rysningar över hela kroppen, jag vägrade kolla i backspegeln och bara körde, och grinade och Marre fick hålla mig i handen för att lugna ner mig och jag hade gråten i halsen och försökte få fram att jag var rädd redan när vi åkte ut dit och hon hade känt samma sak. Sist vi kände så på Ängsö gick vi runt kyrkan ändå och hörde något ljud uppe på taket av kyrkan och ett prassel i ett mörkt hörn. Det låter som ingenting men det är svårt att beskriva sånt där.
I alla fall, vi kom in till Västerås och visste inte vart vi skulle ta vägen så vi åkte och satte oss utanför McDonalds för vi ville vara på något ställe som var ljust och där det var folk. Jag skakade som jag aldrig skakat förut, sån jävla obehaglig känsla, jag ryste ända upp till kinderna, tänk er en kall vindpust på vintern mot ansiktet, så kändes det.
Och idag när jag tänkte på det, vi åkte max 30 sekunder efter att de andra hade åkt därifrån, jag körde fort som fan, antagligen fortare än dem eftersom jag känner vägen med tanke på att jag varit där så ofta och det verkade som att det var deras första gång där. Varför kom jag inte ifatt dem? Vart tog de vägen? Fuck. Ikväll blir det Ängsö igen antagligen. Åker jag inte dit och utmanar min rädsla nu så kommer jag aldrig åka dit igen.
Men det var roligt när Marre satt och frös för att hon var rädd, och så sa hon: Haha, jag har en poltergeist i mig. Men så blev hon så rädd för sig själv så att hon nästan började gråta!
1 kommentar:
det finns en anledning till att jag hatar ängsö och att jag inte åker dit. det är för att jag vet att det finns andar och jag tror på varenda ord du skriver. usch och fy. vad tror du det beror på att du inte kom ifatt bilen ? vägen är ganska lång. kan det vara några goda andar som varnade er om att det var aktiviteter där just då eftersom ni märkte av det direkt båda två ? /twizze
Skicka en kommentar