Det kan gå fort...

Jag fick nyss ett sms från en vän, hennes morbror hade dött i en bilolycka. Bara sådär... poff. Det är inte roligt att tänka på döden och hur fort den kan slå till. Det var två år sen jag förlorade en släkting senast, Peggy, min farfars tant. Men jag visste att hon skulle dö, jag visste att hon inte hade långt kvar men eftersom de bodde i Ö-vik så var det inte så att jag kunde åka dit och säga hejdå när som helst. Vi hade planerat att åka och säga hejdå, men en vecka innan vi skulle åka så ringde farfar och sa att Peggy redan hade dött. Det är nog det jobbigaste, när man inte hinner säga hejdå, inte hinner säga de saker man vill säga innan det är försent. Det var likadant med morfar, jag hann aldrig säga hejdå för jag var naiv och trodde att han skulle ha ett tag kvar att leva. Jag ångrar det så mycket, så jag försöker säga till mina vänner och min familj så ofta som möjligt att jag älskar dem. En dag kan det vara försent och du ångrar att du inte sa något medan de fortfarande var vid liv...

Men nu ska jag ställa upp för min vän så gott det går, hjälpa henne med praktiska saker som behöver lösas och så vidare. Till min familj, till mina vänner, till min älskade pojkvän - jag älskar er, glöm aldrig det.

Alla vet att det kommer en tid när de vi älskar inte är kvar i livet,
men sitter man och sörjer för något man aldrig aldrig sagt,
en vacker dag blir en vacker dag natt